Misslyckande~Lyckande

25 år gammal.
Eller ung.

Idag fattades beslut.
Svåra beslut för mig att ta, men med lite hjälp är det klart.
Bor på två ställen.
På landet och i staden.
Bas på land.

Misslyckande eller lyckande?
I slutändan kanske ett lyckorus?
För vem vill vara misslyckad för jämnan?

När mina vänner skålar i champange tar jag fram Nasse.
Nasse ska drickas.
3 gånger utöver maten.
Nasse ska fram fler gånger om monstret tar över.
Beslut som jag skulle kunna skita i.
Beslut som jag har skitit i.
Men alternativet är f*n inte bättre.

För vem vill ha ett monster som sin allierande?

Allt har blivit en stor snurr.
En orkan som sabbar allt som kommer i dess väg.
En orkan som har blivit jag. Eller en del av jaget.
Fångvaktare.
Fånge.

Och så denna förlamande, förbannade trötthet.

//Helena

Allt. Inget. Mycket. Lite

Jag tror jag har hittat rätt.
Jag tror att min terapeut är världens bästa för mig.
Jag tror att hon vet vad hon pratar om även om jag inte förstår.
Även om jag inte inser.

Ett skratt blir till allvar blir till gråt blir till panik.
Ut-och in. Inåtvänd. Utåtriktad.
Leende, tårfylld blick.
Panik och trassel.
För hur ska det gå?
Hur ska jag förstå?

Rusande.
Bankande.
Smärta.
Rädsla för inbillning.
Rädsla för övertolkning.
Vem är det som luras?

Gåtor.
Utan svar.
Förtvivlan.
Ensamhet.
Förvirring.
Inskruvad.
Intrasslad.

Utsträckta händer som glider mig förbi.
För jag är för insyltad.
För låst.
Låst läge.

Ge mig en nyckel.

//Helena

Förståbehov

Läskigheter och äckligheter.
Rädsla och vånda.
Trötthet och dålig sömn.

Orka.
Och ett mess som ställer till det.
Två.
Varför en ändring?
Och jag förstår inte.
Tröghet.

Jag vill ha förklaringar.
Inte vänta.
Jag hatar att vänta.
Vill hellre veta.
Och förstå.
Att inte förstå är ett stort handikapp för mig.
Jag hatar att inte förstå.
Utan förståelse kan jag inte förstå.
För att kunna jobba vidare behöver jag förstå.

Jag måste våga lita på.
Lita på de som säger att de vill mig väl.
Men det D säger är stort och ofattbart.
Kanske är jag totalt blåst, eller så är det så att jag har rätt.
Fast hon borde veta.
Varför är det då så svårt att göra så?
Varför skriker hela mitt inre NEJ?

Jag behöver förstå.
Men hur ska det gå till?

Och det har blivit så kallt att mitt träningskort har frusit till is.

//Helena

No comments

Jag har inga kommentarer.
Inga ord.
Bara paniken.
Och ångesten.

Viljan finns.
Men orken?
Var är den?

Viljan finns.
Men modet?
Var är det?

Jag klarar inte det här.
Kampen är ensam. Envis.
Hård. Orättvis.
Men jag måste.
Måste.
Måste.

//Helena

Kletigt liv

Just nu trampar jag i seg lera.
Ingenting går som jag vill.
Jag är tydligen sjuk.
Igen.

Och att inse det och att hitta någon hjälp är segt.
Tack för D.
Tack för Joss.
Tack för mamma och pappa.

Jag orkar inte slåss en gång till.
Inte mot det här.
Mot det enda som funnits i så många år.
Snart 20 år.

Mathelvetet.
"Ätstörning".
Ångest.
Fett.
Oro.
Panik.
Tvång.
Inte äta.

Gud vad jag är trött på allt det här.
Jag önskar jag kunde bryta själv, men jag klarar inte riktigt av det.
Så nu klurar jag på lösningar.
Utvägar.
Men jag hittar inget.

Livet går inte riktigt min väg.

//Helena